Hanne Kjöllers ledarartikel i DN idag (4/6) fick mig att tänka på ett nummer av komikern Louis C.K. som heter ”Of course, but maybe?” (youtube). Han beskriver hur han ofta slits mellan mer eller mindre illvilliga åsikter och tolkningar av situationer. Han vet självklart vad som är rimligt men tycker kanske ändå precis tvärtom och gärna något helt flippat.
Kjöller menar att Megafonen kanske, maybe, är en suspekt organisation. Hon har visserligen inte pratat med Megafonen eller andra boende i Husby, men hon har ringt ett par samtal till Svenska Bostäder och Hyresgästföreningen, googlat lite och “ögnat igenom” Megafonens Twitterkonto och hon kan visserligen bara bekräfta det som många redan vet: Megafonen arbetar politiskt genom namninsamlingar, demonstrationer, medborgarförslag till stadsdelsnämnder samt folkbildande aktiviteter som läxhjälp, seminarier och föredrag. Självklart. Men kanske …? Kanske är Megafonen ett gäng våldsverkare. Inte för att Kjöller har några belägg, men ändå – kanske.
Kjöllers artikel består av ett enda famlande. Insinuationer, försåtliga frågor och missuppfattningar. Ta det här: eftersom Megafonen tror att man kan förebygga kravaller genom att socialt satsa på ungdomar och engagera dem politiskt – och eftersom Megafonen en gång sökte och fick pengar av Svenska Bostäder för att starta en nättidning – undrar Kjöller om Megafonen kanske ändå inte är ”en organisation som erbjuder lugn och vapenvila i utbyte mot pengar – ungefär som beskyddarverksamhet?”
Ja, varför inte? En maffiaorganisation. Visserligen har Kjöller inga belägg men – kanske …?
Problemet med Kjöllers tolkning är att den kunde gälla nästan vilken organisation som helst. Organisationer motiverar ofta sin existens och sina resursbehov genom att peka på diverse problem som man vill lösa – problem som kanske annars riskerar att förvärras och drabba både individer och hela samhällen. Den här sortens ”beskyddarverksamhet” bedrivs av allt från Amnesty till polisen, konsultföretag, Naturskyddsföreningen, forskarteam och politiska partier. Organisationer säger: ge oss stöd och resurser så ska vi jobba för att förbättra saker – annars blir det nog bara sämre. Så skräms polisen med en skenande kriminalitet, forskare med död och katastrofer och politiker med sämre tider om pengarna och stödet man behöver från samhället uteblir.
Kjöller har alltså upptäckt att Megafonen är som vilken organisation som helst. Självklart. Men kanske? Kanske ägnar sig Megafonen ändå åt kriminell utpressning? Att söka och få pengar för att bekosta en verksamhet – visst är det skumt? Förmodligen inte – men kanske?
Kjöller antyder också, med hjälp av en rad missuppfattningar, att Megafonen förra året vägrade betala hyra för en lokal och istället svarade med en ”ockupation”. Vilken lokal hon pratar om vet hon nog inte ens själv, för hon förväxlar både lokaler och historier. Såhär var det: nätverket ”Husby kräver respekt”, bestående av boende i Husby liksom av flera olika föreningar, däribland Pensionärernas Riksorganisation och Megafonen, ockuperade möteslokalen Husby Träff. Men ockupationen handlade inte om att betala eller inte betala hyra. Megafonen har aldrig haft, eller gjort anspråk på, en lokal i Husby Träff. Megafonen har alltid hållit till i en helt annan hyresfri lokal som man aldrig har ockuperat.
Ockupationen av Husby Träff inträffade förresten i januari 2012, inte i augusti 2012, som Kjöller verkar tro. Händelsen är varken en nyhet eller en hemlighet. Den gavs stor uppmärksamhet i media och Megafonen skrev om den på sin egen hemsida när det begav sig. Men Kjöller framställer saken som ännu ett scoop – hon verkar nyss ha läst om det i en artikel i Hem & Hyra från augusti 2012.
I Kjöllers artikel kallas ockupationen ”illegal” men den blev aldrig något polisärende (även om polisen var på plats). Lokalens hyresgäst, Röda Korset, avstod från att polisanmäla händelsen. I praktiken behandlade man alltså ockupanterna som gäster, inte som illegala inkräktare. Det förklarar varför ”ockupationen” kunde pågå i två veckor.
Men det där är gammal skåpmat. Inte ens Kjöller verkar tycka att det är så mycket att orda om. Istället är det tre andra saker som enligt henne ger oss bilden av en riktigt illegitim organisation – kanske.
Ett: Kjöller antyder att det är något skumt med Megafonen. Bevis: hon har fått veta att Megafonen vägrade sitta med i en ”referensgrupp” (mer än så får DN:s läsare inte veta). Hon kan också berätta att Megafonen inte deltog i Svenska Bostäders Husbyfestival (eftersom Megafonen ordnade en egen festival med andra artister, vilket Kjöller inte nämner). Dessutom kan hon avslöja: fyra medlemmar av Megafonen lyckades bli invalda i Hyresgästföreningens styrelse. Visserligen inget konstigt någonstans, helt lagligt alltihop. Men kanske? Kanske visar det att Megafonen smyger med något? Antagligen inte – men kanske.
Två: Kjöller har upptäckt att Megafonen, i samband med REVA, liksom tusentals andra Stockholmare försökte hålla koll på polisens verksamhet. Megafonen twittrade saker som ”DET ÄR POLISER ÖVER HELA HUSBY! Nu jagar vi dem”. Det här kan visserligen tolkas som ett prov på ”civilkurage”, menar Kjöller själv. Men kanske …? Kanske är Megafonen ändå ett slags ”anarkistiskt medborgargarde”? Säg det. De har ju också twittrat om hur många SL-kontrollanter som är i farten. Så visst, kanske.
Tre: Kjöller antyder att Megafonen är en våldsbejakande organisation – kanske. Inte för att hon kan belägga att man har uppmanat till, försvarat eller utövat våld. Nej, det är ”det revolutionsromantiska språkbruket i både bild och text” som stör henne. Hennes exempel: på en av Megafonens loggor ser man en knuten näve. Och en av deras paroller lyder ”En enad förort kan aldrig besegras”. Och till råga på allt har Kjöller, bland “tusentals” tweets om namninsamlingar och dylikt som hon skummat igenom, sett att Megafonen retwittratorden ”Tiga är silver, kriga är guld.” Och slutligen visar DN:s bildsättning av Kjöllers artikel klart och tydligt att Megafonens lokal pryds av en Banksy-inspirerad väggmålning på en ”stenkastare” som kastar – blommor. DN:s bildtext: ”Stenkastare som slänger blommor. Trovärdigt?”
Få se nu. En ”stenkastare” som kastar blommor är visserligen inte en stenkastare. Men kanske? Och blommor står vanligtvis för fred och kärlek, inte våld. Men kanske? Symboliken går inte att ta miste på – men kanske. Kanske är Megafonen ändå ett gäng kriminella. Tydligen inte, men helt klart kanske.
Alejandro Leiva Wenger
FOTNOT: DN har nu (6/6) tagit bort bilden på Banksy-målningen (med tillhörande bildtext) från sin hemsida, men se papperstidningen (13/6/4) eller här:
FOTNOT 2: Här är hela artikeln i Hem & Hyra som Hanne Kjöller citerar ur. Av både denna och Kjöllers artikel kan man få intrycket att Megafonens hyresfria lokal är samma lokal som Husby Träff (som Megafonen var med om att ockupera). http://www.hemhyra.se/stockholm/inga-fler-hyresfria-lokaler-megafonen
FOTNOT 3: Texten publicerades först på författarens fb-sida.
