I torsdags skrev våra syskon Pantrarna en text som las upp på Aftonbladet. Till oss. Till alla utanför. Till Sveriges politiker. Till förortsbarnen. Vi fick höra den dagen innan, sent på natten. Murat ringde oss och vi satte på högtalaren. Vi satt typ 7-8 personer i lokalen i Husby. Alla var övertrötta, slitna, hungriga. Sprungit fram och tillbaka hela dagen. Nonstop. Intervjuer hit och dit. Snacka med folk på torget. Trycka i sig en kebab, matkoma. Ville vila men behövde gå vidare till lokalen. Läst keffa artiklar som snackar skit om oss, om folket i orten. För mycket rörelse under dagen, svårt att varva ner på kvällen. Kolsvart ute. Allas blickar var tomma. Pallade inte mer.
Så vi la mobilen på en stol i mitten. Alla satt tysta och lutade sig tillbaka på sina stolar.
Murat: Hör ni alla?
Alla: Inget svar, bara ett tyst medgivande
Så rensa han strupen och började…
“Vi skriver först och främst till våra syskon i Megafonen. Nyss pratade vi i telefon och ni avbröt er mitt i en mening för att säga:
- Det brinner en bil till, vi måste dra.
Ni står mitt i stormen. Er värld brinner. Och vi skriver till er för att säga att vi vet vad ni går igenom, och att vi beundrar hur ni har hanterat de senaste dagarnas händelser.”
Så fortsatte det i 10 minuter. Alla lyssnade noga, det var tyst. Orden gav oss näring. Styrkan att fortsätta vidare. En dag till. Och en till..
Det uppstod magi de där 10 minuterna, alla bitarna föll på plats. Solidariteten är sån. Den är magisk. Vi står upp för varandra, det är vår styrka, vår sköld. Som skyddar oss mot flygande angrepp. Som låter oss växa. I denna tid då vi befinner oss mitt i stormen, ser vi en glimt av solen när vi läser detta.
Fortsätt läsa texten HÄR
Se videon nedan också!
En enad förort kan aldrig besegras
ALL MAKT ÅT FOLKET!
