Ett svar på Hanne Kjöllers svar på DNs ledarsida 29e maj.
När Hanne Kjöller skriver ett svar till Johanna Langhorst på DNs ledarsida (DN 29/5) refererar hon till dokumentet och vittnesmålet jag skrev gällande polismisshandeln av mina två vänner ”H” och ”N” (finns på megafonen.com).
Hon ifrågasätter händelsen.
Kjöller tycker inte att det är trovärdigt att vara anonym.
Hon menar och förtydligar i sitt svar till Johanna Langhorst att hon genom att läsa dokumentet inte vet vem skadorna sitter på, hur de har uppstått och i vilket sammanhang.
Materialet jag framfört är inte pålitligt enligt henne.
Jag skriver dock tydligt att skadorna sitter på mina två vänner, jag förklarar att de uppstod när de blev slagna av poliser med batong. Jag skriver att det ägde rum i Norsborg och som om inte det vore nog bifogar jag foton på deras skador.
Tydligen räcker inte bilder till, vittnesmål direkt ur deras munnar håller heller inte. Hon gormar ”brist på källkritik”. Det ovanstående är inget bevis på polisövergrepp enligt Kjöller.
Hur ser då ett bevis på polisövergrepp ut enligt henne?
Hon vill veta vad de heter, hon vill till varje pris se deras ansikten.
Vore hon uppriktigt intresserad av vad som skedde den dagen kunde hon sökt upp dem. Tagit kontakt med mig som undertecknat artikeln. Bett mig om ”H” och ”N”s kontaktuppgifter. Bestämt träff med dem. Pratat med dem. Lyssnat på dem.
Det är tydligt att det inte är hennes avsikt.
Angående SVT nyheter, då bland annat Quena Soruco vittnade om hur polisen kallat henne skällsord skriver Kjöller också att hon ”tycker att det är märkligt att inga av alla dessa rasistiska tillmälen fastnat på alla de bandspelare som varit igång” (DN 29/5).
Märkligt kan man tycka. Men märkligt är också det faktum att inte en enda journalist var källkritisk när polisen den 13e maj på sin hemsida kom ut med rapporten om den ihjälskjutna 69-åriga mannen. En rapport som sedan visades vara, inte fullt så sann.
Ingen skriker ”Källkritik!” när polisen gör ett uttalande.
Polisens ensidiga bilder medier dagligen pumpar ut verkar ingen ha ork att ifrågasätta.
Men när vittnesmål i den här formen kommer fram, ja då är vi snabba att avfärda det.
När jag pratar med en journalist på Aftonbladet om polismisshandeln och säger att de minsann måste skriva om händelsen, talar han i sin tur med en av redaktionscheferna. Varpå jag får svaret:
”Vi vågar inte ta i det här”.
De vågar inte ta i det här?!
Hanne Kjöller avslutar sitt svar till Johanna Langhorst med: ”Skillnaden mellan Langhorst och mig är att hon gör anspråk på att veta vad som har hänt, medan jag tvärtom skriver att jag inte vet”.
Nej, men nu vet du.
Emma C. Ikekwe
