En integrationspolitik som vill assimilera

2011-09-19
Av

Det finns knappast någon tvekan om att den etniska segregationen fortsätter att växa både i Sverige och i andra europeiska länder. En segregation som inte bara har ett geografiskt ansikte i form av boende segregation utan också är mångfacetterad och genomsyrar många delar  av vårt samhälle. Vi har idag en segregation som har bitit sig fast inte bara i förorter, utan också i arbetslivet, utbildningssystemet, inom rättsväsendet och i det politiska systemet. Det nya korståget och det nykoloniala krig som deklarerades av den nordamerikanska presidenten George Bush under täckmanteln ”kampen mot terrorismen” har inte bara orsakat förödelse och död för miljontals människor i muslimska länder, utan också förstärkt vi-och-dom-tänkandet som sedan länge har präglat västerländska samhällen. Antimuslimismen har växt sig stark och alla ambitioner om integration och samexistens suddats bort från den politiska dagordningen.

Den möjliga integrationen har ersatts av den omöjliga assimilationen där alla som vill leva i västerländska samhällen först måste bli precis som oss redan integrerade. De måste ge upp allt som kännetecknar ”de andra” och kulturellt bli ett med ”oss”, dvs. i det här fallet svenskar. De får gärna ändra även deras fysiska attribut som t.ex. hudfärg och hårfärg. Det assimilationistiska tyranniet lämnar nästan inget utrymme för olikheter och mångfalden av livsstilar. Olikheten betraktas av makthavarna som farlig; som en ”mörk” grogrund för terrorism. Integrationspolitiken har också ändrats till att vara en politik för ”det vita samhällets” säkerhet och välstånd. Politikerna tycks återigen tro på den assimilationistiska retoriken att ”man tar seden dit man kommer” vilken innebär att vill ni bli integrerade, måste ni först bli som oss, dvs. assimilerade. Denna paradox genomsyrar hela integrationspolitiken som idag  bedrivs av alliansregeringen.

Makthavare inklusive den politiska och mediala makten vill av förståeliga skäl  göra det gällande att samhället och dess institutioner fungerar korrekt och neutralt och  att problem som t.ex. arbetslöshet, sociala problem och segregation, som drabbar hundratusentals människor med annan bakgrund än svensk, ingenting har att göra med samhällets ”normala funktioner”., utan dess orsaker går att hitta hos invandrarna själva. Makten förnekar existensen av en utbredd diskriminering som genomsyrar samhällets institutioner och dess strukturella sammanhang. Detta är en lögn som har etablerats av ”den vita makten” och dess springpojkar- och flickor som ser sin chans  att lämna segregationen genom  att alliera sig med makthavarna och ge dem alibi. Dessa betraktas som ”respekterade journalister” och får hur mycket utrymme som helst, även om de inte har någon journalistisk utbildning, som t.ex. Dilsa Demirbag-Sten. En del andra blir politiker och belönas även med ministerposter, som t.ex. Nyamko Sabuni.  De passar väl i regeringens batongliberalism som präglas av tron  på att integrationen kan piskas fram och behållas med ett välorganiserat straffsystem. Allas lika rättigheter och möjligheter till ett drägligt liv finns inte i regeringens ultraliberala lexikon.

Kunskapen om hur ett diskriminerande och exkluderande samhälle fungerar är viktig i kampen för att skapa ett bättre samhälle för alla där hudfärg, religion, födelseland, klass, kön och andra exkluderande och inkluderande maktmekanismer inte spelar någon roll eller åtminstone mindre roll än i dagens samhällssystem.  Detta är ett ansvar som vilar på alla som lever i det här samhället och som har visioner  att vara med och forma ett rättvisare samhälle.  Samtidigt måste vi komma ihåg att våra ansträngningar måste vara inkluderande, dvs. inkludera många personer med svensk bakgrund som dagligen kämpar  mot rasism och diskriminering. Kampen mot orättvisor måste gå bortom vi-och-dom-tänkandet och vi måste se den som en global rörelse som inte låter sig begränsas av olika exkluderingsmekanismer som har drabbat många etniska rörelser där vissa grupper som inte betraktas tillhöra ”oss-gruppen” exkluderas.

Integrationen i Sverige påverkas av globala händelser och konflikter som t.ex. kriget i Irak och i Afghanistan.  I en alltmer globaliserad värld blir det omöjligt att skapa enstaka integrerade samhällen, utan att ta hänsyn till andra människors livsvillkor runt om i världen. Detta är både ett ansvar för regeringen, för EU och alla som bor i Sverige oavsett hudfärg, religion, etnicitet, kön och klass.

Leave a Reply