Vi träffar Jebril och Ali på grillen i Storvreten centrum. Vi går till kassan för att beställa dricka och mannen som äger grillen säger:
- Ni ska prata om det som hände igår va? Han suckar. Det var helt overkligt. Det mest overkliga jag varit med om faktiskt.
Vi sätter oss ner. Alla är ivriga, vill prata, uppjagade efter nattens händelser. Ingen vill äta. En kompis som står bredvid och lyssnar sätter sig ner, ställer sig upp igen, sätter sig ner. Som att han väntar på att någonting ska hända. Den här gången ska han inte vara oförberedd.
Storvreten en stadsdel i Tumba, Botkyrka. Ett miljonprogramsområde. Den här orten var befriad från den senaste veckans bränder. Men kvällen den 24:e maj drogs de plötsligt in i händelserna.
Vi ber dom berätta om vad som hände då och alla börjar prata i mun på varandra. Plötsligt stannar de upp, tittar mot dörren och ännu en ung kille kommer in. Haltandes går han fram till våra sittplatser och klämmer in sig bredvid Ali och Jebril. Han heter Daniel och är 14 år.
- Det var polisen som gjorde det där, brister killarna ut. Det var dom som slog på hans ben.
Det är första gången vi träffar Daniel. Han hade vart på fritidsgården och spelat Fifa då tio poliser stormat in och sagt att de letade efter någon i grå tröja. De gick runt till alla ungdomar och började ställa frågor. De letade efter någon som enligt dem hade bränt upp en container. Stannade upp framför Daniel och bad honom visa leg. Han vägrade. Fritidsledarna försökte få kontakt med poliserna och erbjöd dem att gå in i personalrummet. Poliserna ignorerade dom.
- Jag fattar inte. Dom letade efter en kille med grå luvtröja och dom tog mig. Jag hade svart på mig. Men dom drog ut mig ändå, dom var fett våldsamma.
Poliserna, en på vardera sida, höll i Daniel medan de drog upp honom på en bro strax ovanför fritidsgården. De tryckte ner hans överkropp över gallret. Batongslag över benen. Satte handbojor på honom. Efter att de misshandlat honom slängde de Daniel i en polisbil och körde honom till Södertörns polisstation.
Det blir tyst en stund.
Alla försöker minnas någonting de egentligen helst av allt vill glömma bort. Killarna sitter och vrider sig på lädersätena i grillen. Nattens oroligheter har lämnat spår i deras trötta ansikten.
Efter polisens stormning på fritidsgården hade ungdomarna gått ut och ställt sig utanför pizzerian en bit bort för att prata om allt som hänt. 20 minuter efter kom det fram två tjejer med andan i halsen.
-Civare sa att vi ska varna alla här uppe att det kommer upp rasister. Så ni kan börja springa.
Ingen tog tjejerna på allvar. De stannade kvar. Tände en cigg. Fortsatte prata.
-Ja. Säger Jebril. Sen kom dom. Rasisterna.
Fyra polispiketer körde emot dom. De stannade tre meter framför. Plötsligt kommer en man fram mellan piketbussarna. Inte en polis. Han hade svart luvtröja på sig och var snaggad. Han såg ungdomarna som fortfarande stod och rökte, vände sig om, viftade med armarna och ropade “Kom! Kom!” Bakom honom, mellan polispiketen, kom de fler och fler. De sprang mot killarna och skrek: “Våran stad, vårat land! Ni invandrare förtjänar inte vårat land!”
De var laddade, beväpnade med baseballträn och glasflaskor. Några hade täckt för sina ansikten, andras syntes. Det var män. Skäggiga män. Äldre män.
-Dom var 80 stycken, vi var 15. Vad skulle vi göra? Spring. Bara spring. Det var det enda jag tänkte. Berättar Jebril.
-Polisen var som en vägg med hål, berättar Ali vidare. Nazistgänget gick igenom som om dom vore luft. Och polisen stod med händerna på magen. Vissa höll i sina polissköldar men gjorde inget medan nazisterna jagade oss.
Det är nästan så att de inte själva tror på orden som kommer ur deras mun. Efter en stunds tystnad ställer sig killarna upp. De går utanför grillen för att ta en rökpaus, genom glasrutan ser vi hur de hälsar på sina vänner. Vi går ut efter dom. Vi ser en ung, tanig kille på kryckor komma emot oss. Det är Kerem, Alis kusin. Långsamt närmar han sig och vi ser att han har plåstrat om käken. Vi frågar om vi får prata med honom. ”Ja det är lugnt.” Ett stort sår i huvudet visar sig när han vänder sig om.
Vi går sakta upp för backen. Ingen säger något. Varje gång kryckorna träffar marken släpar Kerem sitt ben efter. Vi lämnar vi grillen bakom oss. Rösterna blir alltmer avlägsna och tillslut kommer vi fram till korsningen vid bron där allting hände kvällen innan. Dagen är solig och likt vilken annan vårdag som helst, men glassplitter efter en trasig flaska ligger kvar på marken. Som en påminnelse.
- Vi hade varit på ängen innan och spelat fotboll, börjar Kerem. Och sen var jag på väg hem och skulle gå över bron, det är enda vägen hem. Jag hör några killar skrika ”Det kommer rasister!” Alla börjar springa och jag hör att dom skriker ”Där är svartskallarna!” Jag är kvar, kan ju inte springa, jag hade redan kryckor, var med om en bilolycka tidigare. Då hoppar dom på mig. Ger mig en spark på ena foten så jag ramlar ner, sen fortsatte dom att sparka mig överallt, ryggen. Allting. Jag försöker komma upp på fötter och får en flaska rakt i huvudet. Sen tittar jag upp och får en till flaska rakt i ansiktet.
Vi står exakt på platsen där misshandeln skedde kvällen innan. Kerem tittar ängsligt nerför bron:
- Jag trodde dom skulle kasta ner mig, fortsätter han. Polisen stod typ 10 meter ifrån sig men gjorde ingenting.
Kerem berättar vidare om hur han haltade mot pizzerian, blodig i ansiktet. Han såg flera poliser på vägen men fick ingen hjälp.
- Jag sa ”vad är det för poliser ni är?” Det enda svaret jag får tillbaka är ett flin från en av dom. Jag tog mig till sjukhuset själv med min kusin som hade tagit skydd i pizzerian. Det är sjukt, min respekt för polisen ligger längst nere. Dom säger dom ska skydda oss oskyldiga, istället skyddar dom rasister.
Nazisterna samlade ihop sig efter att de jagat bort ungdomarna och misshandlat kerem som redan hade kryckor. De fortatte att sjunga på sina ramsor. Marscherade vidare utan att bli gripna. När allt var över skrek även polisen mot ungdomarna, viftade med batongerna och tvingade bort dem från centrum.
- Om dom ändå inte ska komma hit och skydda oss så behöver dom inte komma hit alls, säger Ali. Det är bara onödigt. Dom anstränger sig för att skicka tio poliser på två ungdomar men dom kan inte stoppa nazisterna när dom kommer? Jag är trött på det här, allt är vårt fel hela tiden.
Vad vi än gör.
När allt var över började föräldrar röra sig ute på gatorna och leta desperat efter sina barn Grannar med bilar plockade in föräldrar på vägen och man åkte runt och letade tillsammans.
Natten efter att polisen släppte förbi nazisterna brann det två bilar.
Namnen är fingerade eftersom personerna vill vara anonyma.
Läs fler artiklar här:
http://www.direktpress.se/sodra_sidan/Nyheter/Nazister-slog-ner-15-aring/
http://expo.se/2013/kraftigt-brottsbelastat-medborgargarde_5947.html
